Sorg är en stark känsla, precis som andra känslor så finns sorgen med oss hela livet. Glädjen och sorgen är varandras motpoler men också varandras förutsättningar precis som livet och döden är det. Sorgen ändrar sig från dag till dag.

Redan som små barn får vi lära oss att möta och hantera olika känslor. Det är viktigt att respektera barnets känslor och låta henne eller honom uttrycka dem. Hur vi har blivit bemötta som barn påverkar oss också som vuxna. Flickor tillåts ofta visa sina känslor mer än pojkar.

Man sörjer inte bara när någon har dött. Det finns många anledningar till sorg. Vid en skilsmässa kan man förlora en livskamrat som har stått en nära.

När man åldras ser man sin kropp förändras. Huden blir rynkig, håret glesnar och kanske måste tänder dras ut eller en sjuk kroppsdel opereras bort. Bit för bit tvingas man sörja förlusten av det som hörde till bilden av en själv.

Sorgen innehåller ofta andra känslor som ångest, vrede, skuld och saknad. Sorgen och saknaden är så tätt sammanflätade att det kan vara svårt att skilja på dem. Saknaden kan ibland vara lika svår som sorgen, kanske särskilt hos barn.

Det är vanligt att den som sörjer blir arg. Ilskan kan rikta sig mot den som sviker genom att dö. Den kan också rikta sig mot andra, till exempel vårdpersonal. Ibland finns det ett verkligt underlag för skuldkänslan, men oftast finns inte det. Eftersom vi har frihet att välja hur vi lever har vi också ett ansvar. Att vi har känsla för det som är rätt och fel utmärker oss som människor.

Vi är alla olika och vi sörjer och uttrycker vår sorg på olika sätt. Vi påverkas av vår kultur och vår omgivning.

Kroppens naturliga uttryck för sorg är tårarna. När de saknas kan det vara svårt att känna igen sorgen. Sorgen kan också påminna om rädsla och ångest: man blir rastlös, sväljer gång på gång, suckar och kippar efter andan. Ibland kan den uttrycka sig som håglöshet, depression eller sömnsvårigheter. Besvär från magen och hjärtat är inte heller ovanliga.

Unga och gamla sörjer på olika sätt. Hos gamla är sorgens uttryck inte alltid så tydliga och kan i stället ge kroppsliga symtom eller depression.

På samma sätt som med musik och konst går sagorna direkt till våra hjärtan. De behöver inte närmare förklaras för att vi ska förstå deras betydelse.  De visar också på olika sätt att hantera svåra situationer.

Den sörjande går igenom sorgearbetets olika skeden. Så är det i dag och så har det alltid varit. Detta beskrivs så fint i Bröderna Grimms version av sagan om Askungen.

Den lilla flickans mamma dog, och snön bredde ett täcke över graven. Känslorna var frusna, men så småningom kommer de fram och Askungen går varje dag till graven och gråter. Askungens pappa gifter om sig. Hon får styvmor och styvsystrar. Askungen sover i askan intill spisen och hon är grå och smutsig. Hon drar sig undan från glädjen i livet.

Efter vintern blir det vår och snön smälter. Askungen planterar en hasselkvist på graven. Vattnad av Askungens tårar växer kvisten upp till ett träd. Tiden går och en dag är Askungen redo att lämna sin sörjande tillvaro. Tillfället kommer när kungen ska ha fest. Askungen hämtar kraft från trädet som växer på moderns grav: där får hon den vackra klänningen och skorna till balen. Sorgen över den döda modern har omvandlats till goda minnen som ger Askungen styrka och mod att fortsätta sitt liv.

Faserna i sorgeförloppet som vi kan följa i Askungesagan brukar vi kalla för chockfas, reaktionsfas, bearbetningsfas och nyorienteringsfas. De här faserna övergår oftast omärkligt i varandra och tiden för varje fas varierar från person till person.

Chockfasen är kortast och tydligast när någon har dött oväntat. Då finns ofta en känsla av overklighet. Kroppsliga symtom, sömnsvårigheter, irritation, ilska och känslor av skuld är vanliga.

Efter chocken kommer reaktionsfasen då man är helt upptagen av sin sorg. Den perioden kan vara i några veckor eller månader. Den fasen är längre, kanske upp mot något år.

Det är inte alltid man kan acceptera det som har hänt ens efter lång tid. Särskilt svårt kan det vara när en ung människa eller ett barn har dött. Den obesvarade frågan ”Varför?” kan finnas kvar resten av livet.

Man kan känna det som en plikt att hålla sig kvar i sorgen och minnet. Man kan inte se klart när ögonen skyms av tårar!

”Den allra sista gången”, en dikt av Viola Renvall slutar så här:
Men glädjen har alltid ett sista leende.
Någonstans dröjer det kvar.
Någon förvarar det
Djupt i sin saknad.

Livet är tillfälligt och lidandet är en naturlig del av livet. Om man försöker springa ifrån sina tårar lurar man bara sig själv. Vi behöver tid i lugn och avskildhet för att vara i sorgen. Finns det en mening? Finns det en avsikt med vårt liv? Vad är rätt och vad är fel? Finns det någon rättvisa, någon skuld, någon försoning, något straff?

Peter Curman skriver i dikten ”Tillit”:
Att vila med livets hela tyngd
ytterst på ett grässtrå
är din enda möjlighet
Där
i det yttersta av det skyddslöst mjuka
finns din trygghet
din berggrund

Att sörja är som ett tungt arbete. Man orkar inte sörja om man är utmattad av omvårdnad och tunga vaknätter. Man behöver få sova och man behöver hjälp av andra – ensam är inte stark. Plikter och ansvar för andra gör att man tvingas skjuta undan sorgen en tid. Ju längre tiden går, desto svårare är det att komma i kontakt med sina känslor igen.

De flesta av oss tvingas uppleva sorg inte bara en utan flera gånger. Man kan inte lägga en sorg bakom sig genom att gå runt den, utan man måste gå rakt genom den. En tidigare sorg som man har skjutit undan kan hindra en från att sörja igen. Man måste då släppa fram den gamla sorgen på nytt för att den nya ska få plats.

Det är inte säkert att man avslutat sitt sorgearbete efter detta år. För Askungen tog det säkert mycket längre tid eftersom ett träd hann växa upp medan hon sörjde. Det kan ta lång tid att hitta ett nytt sätt att leva och att få tillbaka tilliten till livet. Sorgen blir ett ärr, ett minne, en erfarenhet.

Föräldrar som har upplevt förlusten av ett barn berättar om en alldeles speciell sorg. Det är så helt emot naturens ordning att ett barn dör före sina föräldrar att det måste sätt djupa spår.

Livet upprepar sig aldrig. Ingenting blir riktigt som förut. Man kan jämföra det med om man skulle få ett ben amputerat. Så småningom kommer krafterna tillbaka och man kan ta sig fram på kryckor. Man får en protes som man lär sig gå riktigt bra med. Det kanske inte ens märks att man bara har ett riktigt ben. Man kommer ändå att förbli enbent, och man kommer troligen hela livet då och då få ont i stumpen. Många saker som man kunde göra förut, kan man aldrig mer göra. Knappt ett ögonblick kan man själv glömma att man har förlorat ett ben. Hela livet har förändrats.

Tröst och stöd

Hjälpa människa
Vad är tröst? Hur tröstar man en sörjande människa? Ska man försöka trösta?

Att trösta kan helt enkelt vara att se och acceptera sorgen och dess uttryck och inge hopp. Blotta närvaron av en annan människa kan i en förtvivlad och utsatt situation kännas hoppingivande. Den tyngsta sorgen är kanske den som ingen ser.

Hur närmar man sig en människa som har förlorat en närstående? Vad säger man? Man behöver kanske inte säga så mycket. Det kan räcka med att säga: ”Jag hörde att din vän har dött”. Många gånger är det tillräckligt för att den som sörjer ska berätta för att börja arbeta sig igenom sorgen. Vi kan hjälpa varandra genom att bara finnas till hands och lyssna.

Hittar man inga ord, räcker det att uttrycka känslan genom att ge en kram, hålla om, smeka en hand. Ofta säger värmen från en kropp mer än vad alla ord kan uttrycka. Vi kan också visa det vi känner genom att hjälpa till med småsaker, något av det vardagliga som behöver göras. Hur vi väljer att göra beror på vilka vi själva är, hur vi har lättast att uttrycka oss. Det viktiga är att den som har det svårt känner vår närvaro.

Eftersom tårarna skall gråtas ut, behöver inte den som sitter hos någon som sörjer vara rädd för tårarna. Sitt bara där och ta emot dem. Tänk på att alla tårar måste få komma ut.

Sorgearbete tar tid

Barn behöver speciell omsorg. Barn kommer ändå att uppleva det som händer genom de vuxnas sätt att reagera. Barnen mår bättre om de får vara med. Det är viktigt att barnen inte lämnas utanför.

Det är alltid svårt när någon dör. Om man har varit med den sista tiden och vid själva dödsfallet brukar begravningen upplevas mindre tung. Man har redan tagit sitt mest personliga farväl.

När man har drabbats så är det bra om man ändå försöker uppehålla sina vardagsrutiner. Det kan fungera som en ledstång att hålla sig i under en svår och otrygg tid.

Sorgearbete kan ta lång tid. Det kan vara särskilt svårt att bearbeta sorgen om relationen till den avlidne har innehållit mycket av vrede och skuld. Kanske börjar man ta tabletter mot högt blodtryck när boten egentligen skulle vara att tina upp den frusna sorgen! Man kan ibland behöva hjälp med detta av någon speciellt utbildad person som en kurator eller en psykolog.

Lugnande mediciner

Om man är utvakad eller har svårt att sova, kan man behöva sömntabletter under en kort period. Det är viktigt att det inte blir en vana. Om sömnsvårigheterna inte går över efter den första tiden, kan det vara bra att tala med någon läkare om det. Man kan behöva lära sig hur sömnen fungerar och man kan behöva ändra på sina vanor. På sikt brukar detta ha bättre effekt än sömntabletter.

Förr var det vanligt att man använde lugnande tabletter för att ”orka med begravningen”. I dag vet vi att man mår bättre om man öppet visar och talar om sin sorg. Det är väl aldrig så tillåtet att gråta som på en begravning! Det är ju också då man har fler förstående människor omkring sig än vid något annat tillfälle.

Ge och ta emot

När man inte förmår ta emot, är det svårt för andra att ge. När man sörjer behöver man vara ensam, men man behöver också kontakt med andra människor. Många av oss känner oss tafatta och osäkra på hur vi ska bete oss, hur vi ska närma oss.

Texten är hämtad från 1177.se, här hittar du mer nyttig information.