Sorg blandas med det praktiska

När någon i familjen dör vänds tillvaron upp och ner för både barn och vuxna. Ofta hittar man sätt att stödja varandra i familjen, både i första omedelbara sorgen och längre fram.

Kanske vill man skydda barnen genom att inte tala om det svåra dödsfallet. Men alla barn, även de små, behöver förstå det sammanhang de lever i. Det är inte ovanligt att barn obefogat tar på sig skulden för saker som de inte har någon del i. De kan få för sig att om de gjort si eller så skulle ingenting ha hänt. I sin fantasi kan de också skapa sig bilder som kan vara värre än det som faktiskt har skett. Därför behöver de få beskrivet för sig vad som har hänt och få veta att det inte är deras fel. De behöver också få tala om det som har inträffat på ett sakligt sätt för att kunna bearbeta sorgen.

Beroende på omständigheterna kan det ibland vara svårt att trösta och stödja, samtidigt som man kämpar med sin egen sorg. Man kan vara i chock efter ett plötsligt dödsfall. Eller så är man utmattad efter att ha vakat länge vid en människas dödsbädd. Tillvaron kan vara fylld av många andra svårigheter, som gör förlusten extra tung att bära.

Chock

Om man är chockad och förtvivlad, kan det vara skrämmande för barnen. De kan bli otrygga när de möter vuxna som har det svårt. Det är inte ovanligt att barn försöker skona föräldrarna från sina egna svårigheter. Samtidigt som de behöver tröst, vågar de inte visa sina känslor för att inte belasta föräldrarna. Barn ska inte behöva ta alltför mycket hänsyn till de vuxna i en sådan situation. I familjens nätverk finns oftast någon person som kan vara ett stöd för barnen i en svår tid. Som förälder har man ansvar att se till att barnen får det stöd de behöver. Om man inte orkar själv bör man försöka se till att någon annan tar över. Läs mer om hur man kan göra och var man kan vända sig i kapitel Stöd från andra vuxna.

Barn reagerar annorlunda

Precis som vuxna kan barn som har sorg reagera på många olika sätt. Det är vanligt att vara ledsen, känna oro, ha svårt att vara ensam, ha svårt att somna och drömma mardrömmar. Man kan också få ont i kroppen, eller må dåligt som om man vore sjuk. Det är även vanligt att vara arg och göra saker så att man får mycket uppmärksamhet. Eller att känna skuld och skam för det som har hänt.

En del barn kan också få svårt att följa undervisningen i skola på grund av hur de mår. Sorgen kan också påverka relationer till kompisar och personal. Barnet kan dra sig undan, vilja vara hemma mer eller få minskad lust att vara med andra och leka.

Hur barnet sörjer kan påverkas av hur föräldern eller syskonet dog. Vilken relation barnet hade till den som dött och om det finns någon person i barnets närhet som kan finnas. Sorgen påverkas också av vilka tankar och fantasier barnet har kring hur personen dog.

Hur barn reagerar

Hur barn reagerar på sorg är olika beroende på omständigheterna, ålder och personlighet. Ibland reagerar barn till synes irrationellt när de sörjer. De skrattar eller blir arga, sparkar och slår. Någon berättar otäcka vitsar, andra vill bara dra sig undan, medan någon låtsas som om ingenting har hänt. En annan kanske blir som ett litet krävande barn. Det kan verka som om ett barn obegripligt snabbt kommit över förlusten av en älskad person. Kanske barnet leker och skrattar direkt efter begravningen. Känslorna kan bli så starka och obegripliga att de blir för svåra att hantera för barnet. Sådana reaktioner är då ett försvar mot det alltför svåra. Egentligen är de inte konstiga, utan nödvändiga för att barnet ska stå ut.

Om man möter barnets beteende med ilska och tillrättavisningar kan barnet få en känsla av att vara övergivet och oförstått.

Barns sorg ska tas på allvar, även om den visar sig på andra sätt än hos vuxna. Leken kan vara barnets bästa och viktigaste metod för att bearbeta svåra känslor. Att leka det hemska är också ett sätt att få kontroll över de känslor det väcker.

Motstridiga känslor

Att mista en förälder är alltid en svår upplevelse för ett barn. Föräldrarna är de viktigaste personerna i barnets liv, både i verkligheten och i barnets fantasier. När en förälder dör hotas barnets värld, oavsett i vilken ålder det är och oavsett var den kom ifrån. Även en ”frånvarande” förälder fyller stor plats i barnets värld och att personens död väcker både sorg och saknad.

Den kvarvarande föräldern är kanske den som kan hjälpa barnet att bearbeta sorgen och börja se framåt. Barnet och föräldern kan dela gemensamma minnen av den som har dött. Om det inte finns någon förälder måste barnet ha någon annan vuxen som stöd. Någon som alltid finns till för barnet och som det alltid kan vända sig till under många år framåt.

Barns sorg kan, liksom de vuxnas, vara fylld av motstridiga, svåra känslor. Att mista ett syskon som man älskat, men kanske också känt sig svartsjuk mot. Väcker dubbelbottnade känslor av både sorg och skuld, vrede och saknad. Det underlättar att visa förståelse och acceptera denna blandning av känslor för att barnet ska kunna bearbeta sin sorg.

Barn kan behöva få veta att det är naturligt att reagera som de gör. Vid ilska är det bra att förklara för barnet att det är vanligt att känna som det gör. Då barnet har varit med om en stor förlust. Men om ledsenhet och ilska övergår till våld behöver barnet hjälp att hitta andra sätt att uttrycka sin sorg på.

Tonåringar

Barn i tonåren reagerar olika. I den tiden av barnets utveckling kan det vara svårt att hitta en balans mellan beroende och oberoende. Som nästan vuxen men samtidigt fortfarande barn kan tonåringen verka klara sig bättre än vad hon eller han egentligen gör. Av det skälet kan tonåringen lätt hamna litet vid ”sidan av” i den sörjande familjen. Tonåringen avvisar ofta erbjudanden om stöd och man kan tro att han eller hon inte sörjer så mycket. Det kan vara svårt för personen att föreställa sig hur de skulle kunna få hjälp. En del tar dessutom ansvar för att vara starka och stötta de andra i familjen. Samtidigt kan tonåringen känna bitterhet över att ha blivit gjorda till bipersoner i sorgen. Därför gäller det att vara lyhörd för unga människors speciella behov. Ofta visar sig deras sorg indirekt genom till exempel sömnproblem, mindre intresse för skolan eller håglöshet.

Svårt att frigöra sig

Det är svårt att frigöra sig från någon som inte finns. De kan vara svårt att frigöra sig från den förälder som finns samtidigt som det är den enda personen har. Att omvärdera den förälder som har dött kan också innebära problem. Att inse att pappa eller mamma inte var fulländad kan kännas som om man talar illa om personen.

Om det är en förälder som har dött får en del ungdomar ett sämre förhållande till den andra föräldern. Negativa känslor för den som har dött och försvunnit verkar ha förflyttats till den andra föräldern. Det kan vara svårt att ta emot sådana negativa känslor som förälder. Men det kan kännas lättare om man vet att det är en ganska vanlig sorgereaktion.

Det kan vara svårt att inse vad den som har dött har betytt och vad förlusten innebär. För en del kan det ta flera år innan sorgearbetet kan börja. Tecken på sorgen kan ha funnits där hela tiden, men som omgivningen inte satt i samband med dödsfallet. Det kan till exempel visa sig som koncentrationssvårigheter, aggressioner eller trötthet.

Reaktionerna när någon dör är väldigt olika. En del tonåringar kan bli inåtvända och grubblande, andra kan på sikt bli nedstämda och ibland ha självmordstankar. Andra kan ha svårt att vara hemma och tänka på det som hänt. De skjuter upp sorgearbetet och håller smärtan borta. Många tonåringar väljer att prata med vänner i stället för föräldrar och släkt.

Vuxnas sorg

Barn behöver få veta hur vuxna kan reagera när någon dör. En förälders sorgereaktion kan skrämma barn. De är kanske inte vana vid att en förälder gråter. Och är ofta rädda för att föräldern ska bryta ihop och inte orka ta hand om dem. De behöver få veta att förälderns reaktioner inte är farliga utan lika naturliga som deras egna.

Barn behöver få information om hur andra barn och ungdomar brukar reagera. Det är bra att prata om det och det finns även böcker som är anpassade för olika åldrar. Om barnet känner igen sig och får bekräftelse för vad personen känner är det lättare att förstå.

Ibland skapar barn egna ritualer för att bearbeta sin sorg. Det kan vara att tillsammans med en vuxen tända ett ljus vid den dödes fotografi. Att ha några av den dödas saker nära sig, att bygga ett minnesrös eller att sova i den dödas säng. Dessa ritualer kan för de vuxna eller för syskonen kanske verka komiska, hemska eller rent av stötande. Trots det kan de vara viktiga för barnet och bör mötas med respekt.

Att behålla minnet

Det kan vara bra att till exempel titta på bilder för att minnas gemensamma stunder. När små barn blir äldre kommer de inte att ha tydliga minnesbilder. Man kan behöva prata om den som har dött och visa bilder eller filmer. Man kan också uppmärksamma den döde vid högtider och årsdagar. En tyst minut/att tända ljus kan vara ett bra tillfälle att prata om hur man mår och vad man känner. Barn kan också följa med till graven eller minneslunden.

Tillsammans

Barn i sörjande familjer kan bli rädda för att också andra i deras närhet ska dö eller försvinna. Eller för att de själva ska dö. Därför kan barnet behöva mer stabila förhållanden, att det är sig likt och som vanligt hemma. Det är bra att kunna vara tillsammans och undvika att skicka barnet till exempelvis mormor och morfar. Om man måste vara ifrån varandra är det bra om barnet kan förberedas innan, så att det känner sig tryggt. Barnet har behov att delta i det som händer. I den vardagliga samvaron finns alla möjligheter att fråga och prata om det som har hänt. Gå igenom det många gånger och lyssna på barnets tankar och upplevelser. Låt barnet också rita och leka om det som har hänt. Det är bra att försöka hålla fast vid de välkända, trygga rutinerna i vardagslivet. Man behöver ta pauser från sorgen.

Ängslan

Ett barn som förlorat en förälder kan känna ängslan för att den andra föräldern/någon annan betydelsefull vuxen också skall dö. Det är bra att tala med barnet om oron som det känner. Barnet behöver få veta att det är ovanligt att människor kan dö unga och att de flesta lever länge. Att risken för att bägge föräldrarna ska dö är liten. För att dämpa oron, kan man ge en försäkran om att man inte kommer att dö förrän man är gammal. Genom att prata på det sättet bidrar det till trygghet i en värld som plötsligt upplevs som farlig för barnet.

Det är mycket som vi vuxna inte förstår och inte kan svara på och det kan man säga till barnet. Man kan också ställa en motfråga: ”Vad tänker du på? Vad tror du?” På det sättet överöser man inte barnet med detaljer som det inte är moget för. Informationen måste vara riktig. Man bör använda ordet död utan omskrivningar, men utan en massa detaljer. Barnet kommer att ha behov av att tala med en vuxen för att förstå vad som har hänt. Därför bör man ta frågorna på allvar, svara på det man kan och samtidigt tänka på vad barnet frågar om. Ibland kan svaret annars bli mer omfattande än vad som barnet förstår eller önskar.

Dödsorsaker som självmord, missbruk eller sjukdomar som till exempel aids kan upplevas som något mycket svårt i familjen. En del tycker det är skamfyllt och då är det svårt att vara ärlig när man berättar vad som inträffat. Men även i sådana fall är det bra att försöka vara så saklig som möjligt. Man bör inte tynga barnet med detaljer eller med sin egen vrede.

Barn värderar inte. Om de får information om det inträffade skyddar man dem från att känna osäkerhet från människor som talar i gåtor.

Omskrivningar

En del uttryck i samband med döden, som för vuxna har en symbolisk innebörd. Tolkas ofta konkret av barn och kan bli förvirrande. Uttryck som ”han somnade in” ger barnet känslan av att det är farligt att somna, det kan man dö av. ”Han gick bort” får barnet att undra vart gick han – och varför fick inte jag följa med?. Barnet kan få en stark känsla av att vara övergivet med avsikt. Talesätt som ”vi har förlorat henne” får barnet att fråga sig hur man kunde vara slarvig och tappade bort henne. Uttrycket ”nu har han det bra” får barnet att undra om det är hemskt att leva och bättre att dö.

Det är bättre att vara saklig och försöka få barnet att förstå att den som har dött inte kommer tillbaka.

Berättelser

Ett bra sätt är att svara på barns frågor så konkret som möjligt. Det bästa är att försöka vara tydlig och anpassa mängden och typen av information utifrån barnets mognad och ork. Tydliga detaljer kan underlätta för barnet att förstå, samtidigt kan för många detaljer bli för mycket att ta in. Man behöver vara lyhörd för barnets frågor och berätta i takt med att barnet orkar lyssna och ta in. Oklarheter och undvikande svar från de vuxna leder till feltolkningar och fantasier som är svåra att hantera för barnet.

Det är också bra se till att de har förstått vad man har sagt. Barn kan ha ett behov av att prata om samma sak tusen gånger för att bemästra sin rädsla. Det kan kräva tålamod från den vuxne att om och om igen gå igenom samma sak. Men det är barns sätt att bearbeta skrämmande eller svårbegripliga upplevelser.

Det kan vara klokt att fundera på vem som ska berätta. Om en förälder är ledsen är det bra om den andre föräldern eller någon annan vuxen finns med. Så att det alltid finns någon som har krafter och tålamod att möta barnets reaktioner.

Barn behöver också få veta när en anhörig är svårt sjuk och döende. Även då behöver man anpassa informationen och detaljerna till utifrån barnets mognad och hur mycket barnet orkar. Man behöver vara tydlig med att den anhöriga får mediciner och behandling. Är sjukdomen så svår att läka att det finns risk att personen dör.

Barns upplevelse och förståelse av döden varierar utifrån barnets utveckling och personlighet. Uppdelningen nedan är därför ungefärlig.

Barn under fem år

För barn under fem år är döden inte slutet. De förstår inte att alla livsfunktioner upphör eller att alla kommer att dö. De kan fråga om pappa kommer tillbaka snart. Eller om de kan spara sin mat och ge till morfar nästa gång de besöker graven eller minneslunden. Andra frågor kan vara om de döda kan bli hungriga eller när de ska vakna. Eftersom de inte förstår den fulla innebörden av ordet död, kan de ha svårt att förstå abstrakta förklaringar till döden. De kan behöva få förklarat om och om igen att den döda inte kommer tillbaka. De behöver få veta att den som är död inte andas längre, att hjärtat inte slår. Att den döda inte tänker eller känner någon smärta.

Små barn uppfattar ofta sig själva i centrum av allt som händer. De kan få för sig att någonting de sagt, tänkt eller gjort kan ha orsakat någons död. Vissa barn är extra snälla eftersom de har skuldkänslor för vad som hänt. Även om det kan vara bekvämt för omgivningen så är det en reaktion som behöver bearbetas. Andra barn kan bli bråkiga och utagerande.

Även om det kan kännas svårt är det bra att prata med barnet om vad som hänt. Förklara så mycket man kan av det som hänt. Låt barnet ställa frågor. Det kan vara lättare att prata med barnet om man utgår från en bok som tar upp det som hänt.

Fem till nio år

När barnet är mellan fem och nio år får de större uppfattning om vad döden är jämfört med tidigare. Men tror fortfarande att den döde kan komma tillbaka. Barnet kan fundera över hur den döde ser ut om han eller hon kommer tillbaka. Om döden skett i en olycka kanske den döde fortfarande ser ut som efter olyckan. Fantasi och verklighet kan blandas: kommer mamma tillbaka som en vampyr? Om pappa är ett spöke, kan han gå genom väggar nu? I den här åldern börjar barnen inse att även andra kan dö och det blir viktigt att skydda familjen till exempel med hjälp av fällor vid dörren.

Nio till tolv år

Nu förstår barnet att döden är för evigt och att vi alla kommer att dö en dag. Barnet förstår också att det inte behöver vara någons fel att en person dör. För en del barn kan det vara svårt att bli medveten om att livet bara kan ta slut. Fantasier om att den döde ska komma tillbaka hjälper inte längre. Även om barnet förstår döden som begrepp kan det ha svårt att hantera sina egna känslor. En del barn orkar bara med sin sorg i korta perioder. Sen kan det springa iväg och leka igen, för att komma tillbaka och gråta några timmar senare.

Tonåringen förstår vad som har hänt och kan sätta döden i ett större perspektiv. Tonåringen förstår att det som hänt kommer att påverka familjens framtid.

Barn reagerar olika, så är det även i tonåren. Eftersom tonårsperioden är tiden då man håller på att frigöra sig från sina föräldrar för att skapa en egen identitet. Så vill tonåringen ofta klara sig själv, därför kan förhållandet till kompisar verka viktigare än familjen och rädslan för att vara annorlunda kan vara stor.

Prata med vänner

Många tonåringar väljer att prata med vänner i stället för föräldrar och släkt. Det är bra att vara lyhörd för hur barn i tonåren reagerar och se till att finnas där när man behövs. Det kan vara svårt för honom eller henne att föreställa sig hur de skulle kunna få hjälp. Även om man får ett snäsigt svar är det bra att visa att man bryr sig. Genom att fråga ”Hur mår du?”. Och ha tid att prata när barnet behöver det.

När någon dör tycker många det är viktigt att få ta avsked genom att se den som har dött. Även barn kan vilja se den döda, men ingen ska naturligtvis övertalas mot sin vilja. Om barn och unga ska se den döda är det bra om det sker i samband med dödsfallet, vid dödsbädden. Och om den avlidne har dött lugnt och stilla. Det är bra att förbereda barnet på vad som kommer att hända, exempelvis att den som har dött ser annorlunda ut. Om det har gått lång tid efter dödsfallet eller om den som dött bär spår av en svår, dramatisk död är det inte lämpligt att se den som har dött.

När begravningen närmar sig dyker frågan upp om barnet ska vara med. Kan det vara uppskakande eller skadligt? Det finns inget rätt svar. Det beror på omständigheterna kring dödsfallet, barnets ålder och personlighet.

Avsked

När någon dör tycker de flesta att det är viktigt att ta avsked på något sätt. Man kan utgå från att det också gäller barn. Ju större möjlighet att få ta avsked på det sätt som barnet själv önskar, desto bättre. Det gör det lättare att förstå det som har hänt, så att man på sikt kan acceptera det. Olika ritualer, som att lägga blommor och minnessaker på eller i kistan, kan vara särskilt viktiga för barn och ungdomar.

I de flesta fall är det bra för barnet att tillsammans med andra sörjande få samlas i den gemensamma begravningsceremonin. Barn har lika stor rätt och ofta samma behov som vuxna att delta, men ingen som inte vill ska behöva vara med. De får sällan möjlighet att på ett så konkret sätt se och förstå vad döden innebär som under begravningen. Barn har också rätt att få uppleva gemenskapen med alla de andra som delar sorgen. Om de är väl förberedda och man går igenom det som har hänt och ska hända, hanterar de oftast situationen utan problem.

För barn som är nära anhöriga är det ofta positivt att få komma in och se kistan en stund före själva begravningsakten. Då kan de få tid att förebereda sig och ställa frågor. Om man som förälder väljer att inte ta med barnet är det viktigt att berätta så utförligt som möjligt om begravningen. Annars kan det hända att barnet skapar sig felaktiga fantasier.

Andra vuxna

Om man känner sig orolig för sina egna sorgereaktioner kan barnet behöva en annan person att hålla sig till och som tar ansvar för det under begravningen. Den personen kan också noga gå igenom med barnet i förväg vad som ska hända, vem som gör vad och hur allt ser ut. Ju mindre som sker oförberett, desto bättre är det för barnet. Det är även bra om man förbereder barnet på att personer som vanligtvis brukar vara glada och prata och ha tid att umgås med barnet nu kan vara ledsna och upptagna av sin egen sorg.

Ta farväl

Många barn känner att de inte hann säga ”Hej då” eller ”Jag älskar dig” till den som har dött. En del skriver brev som de gräver ner vid graven, andra skriver meddelanden på ballonger som de sedan släpper i luften. Det spelar ingen roll om barnet tror att meddelandet kommer att läsas eller inte. Huvudsaken är att barnet får vara delaktigt på olika sätt.

Leva vidare

Alla sörjer på sitt eget sätt, det finns inget som är rätt eller fel. För det mesta hittar familjen ett sätt att leva vidare efter en svår förlust, med eller utan stöd utifrån. Men som vuxen har man ansvar för att söka stöd, även utanför familjen, när man inte själv klarar att möta barnens behov. Ibland kan det även vara bra att skaffa sig ännu mer kunskap om hur sorg- och krisreaktioner kan se ut. Det kan hjälpa eftersom man då får en ökad förståelse för både barnens och sina egna reaktioner. Det är viktigt att komma ihåg att de flesta människor, såväl barn som vuxna, går igenom svåra förluster utan att få några bestående problem.

På längre sikt behöver barn få fortsatt utrymme för att kunna uttrycka sin sorg och fortsätta sin bearbetning av förlusten. Oftast talar barn med den egna familjen eller nära vänner om sin sorg och längtan och saknad. Ungdomar talar ofta med andra ungdomar. Ibland behöver barnen få tala med någon utomstående vuxen.

Stöd efter dödsfallet

Barn som har förlorat en förälder kan så snart som möjligt efter dödsfallet behöva stöd av en vuxen utanför familjen. Ofta vet barnen vem de vill ha som extrastöd, det kan till exempel vara en vän eller en släkting. Den personen kan också vara ett stöd för en själv om man är kvarvarande förälder och inte tycker sig räcka till som stöd på grund av sin egen svåra kris.

Det är också viktigt att kontakta förskola, familjedaghem och skola så att barnet där kan få det stöd det behöver.

Barn som kommer från ett annat land och ännu inte har rotat sig i Sverige kan behöva särskilt mycket stöd och omhändertagande när en förälder dör. Barnet kan till exempel behöva stöd av en person med ursprung i hemlandet för att få tala om sin sorg och den döda på sitt modersmål.

Mer stöd

Det vanliga är att man vänder sig till någon som står en nära, till exempel en släkting eller en nära vän. Det kan vara bra att veta att människor runt omkring ofta känner sig hjälplösa och inte vet hur de ska göra, de kan till exempel tycka det är svårt att närma sig eller tycka att de lägger sig i. Därför kan det ibland vara nödvändigt att vara tydlig med när man behöver hjälp.

Det finns flera föräldratelefoner dit man kan vända sig anonymt. Man kan ringa föreningen Mind, för psykisk hälsa, eller Rädda barnen. Bris har också hjälptelefoner för både barn och vuxna.

Begravningsförrättarna är vana att möta människor i sorg och kan vara till visst stöd. Församlingar, vilken religion det än gäller, har beredskap att ta emot sörjande. Många kyrkor erbjuder samtal för den som förlorat en anhörig.

Man kan också få hjälp och stöd av en psykolog eller en kurator i till exempel förskolan eller skolan. Man kan även prata med en sjuksköterska eller en psykolog på barnavårdscentralen. Det går också att kontakta en privatpraktiserande psykolog eller samtalsterapeut.

Vid svåra och långvariga sorgereaktioner hos barn och unga kan man behöva vända sig till barn- och ungdomspsykiatrin, bup. Man kan också vända sig till bup för att få råd om hur man själv hjälper sitt barn på bästa sätt.

På flera orter finns stödgrupper för barn i sorg. De kan bland annat hjälpa barnet att inte känna sig ensam om sin sorg, genom att barnet får känna att det finns andra som har liknande erfarenheter.

Barn och unga

Kontakta: Hälsocentral, Elevhälsa, Ungdomsmottagning

Vuxna

Kontakta: Hälsocentralen

Telefonjourer

Ibland kan det vara skönt att bara få prata med någon. Det finns flera telefonjourer man kan ringa för att få råd, både för barn, unga och vuxna.

Det finns också patient- och anhörigföreningar som man kan kontakta se 1177.se för mer info.
Texten är hämtad från 1177.se, här hittar du mer nyttig information.